Fornlämningar I älvdalen har hittats s k nordbottniska redskap, en form av hackliknande stenverktyg, bl a vid Abrahamsån. Vidare finns rösen och stensättningar från bronsåldern samt boplatsgropar från järnåldern. Ett särpräglat fynd är en gjutform av sten från Sörbyn, vilket visar kontakter med en östlig bronskultur strax före vår tideräknings början. Historiska Museet har daterat gjutformen från Sörbyn till bronsålder period V (5) , 1000 f.Kr ?

1500-talet
Med 1500-talet får vi mycket bättre historiska källor som beskriver vårt område. Gustav Vasa, den överallt närvarande "rikshushållaren", hade även koll på Råne älvdal. Från 1539 har vi den s k bågaskattelängden som redovisar de manliga bönder och deras vuxna söner som kunde spänna en båge, således jaga, och därmed lämpligen betala skatt härför till kungen. I Råneå socken rörde det sig om tolv byar med en beräknad sammanlagd befolkning om 770 personer. Strax därefter, år 1543, var det dags att redovisa samtliga bönder som var skattepliktiga. Då förtecknas, som nämnts, tolv byar inom nuvarande församlingen, nämligen Böle, Högsön, Jämtöavan, Jämtön, Mjöfjärden, Niemisel, Orrbyn, Prästholm, Rånbyn och Vitån, samt i den övre sockenhalvan även Degersel och Rörträsk. Slutsatsen blir att kustlandet och själva älvdalen redan då hade en rätt sammanhängande bebyggelse. 
Vid skattskrivningen år 1543 kunde man räkna in 12 byar i hela Råneåbygden. Samma år var antalet bönder 11 inom Degersel där Sörbyn, Lassbyn, Gunnarsbyn, Överstbyn och Rörträsk (idag Rörån) ingick. Man kallade även Gunnarsbyn och Överstbyn för Rörträsk. Ordet deger kommer från ordet digert och sil (norrl. sel) betyder lugnt vatten, alltså blir digert sil stort lugnt vatten. År 1654 bröts Råneå ut från Luleå socken och blev en egen församling, där ovan nämnda byar kom att ingå. 
Byastämman var nödvändig för samarbetet i slåttern och efterkommande skörd. I stämmorna diskuterades frågor och man fattade beslut som berörde alla bybor. Men under 1700-talet började befolkningen delas upp i rika och fattiga. När beslutet om Laga skifte kom år 1827 var syftet att dela upp marken i mindre enheter och till fler jordägare. Detta fick de välbeställda att slå bakut och därför tog det till exempel 33 år innan Laga skiftet var genomfört i Norrbotten. Reformen var inte slutförd förrän år 1860 i vårt län, men i gengäld så gäller den än idag. 
Under 1740-talet gick Råneå älvdal in i industrialismens era i form av bland annat Meldersteins bruk. Namnet kom av ägarna, Kengisdirektören Abraham Steinholtz och friherren Jonas Meldercreutz som hade ett kompanjonskap under ett par år. Driften av bruket startades år 1741 men var inte helt utbyggd förrän år 1749. Jonas Meldercreutz drev verksamheten fram till sin död år 1785 och betraktas som norrbottens främsta markbrytare. 
Järnhanteringen tog dock alla hans tillgångar och även hans efterträdare Gustaf Hermelin som sålde bruket år 1814 gjorde sig utfattig. Och när malmbanan stod klar i slutet av 1880-talet var de små järnbrukens saga all. Malmen fraktades då söderut och till utlandet för vidare förädling. 
Sammanfattningsvis förde järnåldern med sig att jordbruket utvecklades och att människor i älvdalen fick möjlighet till försörjning. Dessutom hade skogsbolag insett de enorma tillgångarna av skog och när infrastrukturen förbättrades fick skogsbruket allt större betydelse. Sågverken i älvdalen hade sin glanstid mellan åren 1827 och 1920 och i och med pappersindustrins utveckling ökade efterfrågan på råvara. 
Det gjordes en beräkning år 1850 över vägnätet och i Råneå socken fanns cirka 10 mil vägar. Där vägarna tog slut fick man frakta allt med djur, med båtar och bära på ryggen. Under vinterhalvåret byggde snön vägar och människan kunde färdas längre i jakten på dagsverken. Men år 1870 var vägens omläggning till Överstbyn genomförd och upp till Valvfors hade man nått år 1902.
Hur befolkades bygden? Ja, från 85 innevånare i mitten av 1500-talet till 150 boende i mitten av 1700-talet då järnbruket i bland annat Melderstein påbörjade sin hundraåriga historia. 
När jordbrukets utveckling, kvarnar, vattensågar med flottning och till slut ett intensivare skogsbruk gav människor arbete, ökade befolkningen från ca 550 själar år 1840 till nästan 2800 personer hundra år senare. Man måste komma ihåg att nödåren under 1800-talet var snarare en regel än ett undantag och barnadödligheten var hög. Med hänsyn till det, var det en stor ökning av befolkningen i järn- och skogsbrukets spår.
Gunnarsbyn bildade Råneå övre kykobokföringsdistrikt år 1927 inom Råneå socken. I samband med sammanslagningen av kommuner år 1967, kom Gunnarsbyns församling att ingå i Boden kommun dvs. Överluleå församling. 
Resterande del av Råneå socken uppgick i Luleå kommun år 1969. 

1600- och 1700-talet
Under 1600- och 1700-talet följde många generationer av svag utveckling om vi mäter det i nytillkomna byar. Först 1699 nämns en ny by, Hovlös, och sedan dröjer det nästan hundra år, till 1783, innan vi känner ytterligare några byar, Bjurån, Storliden, Ängesträsk och Ön. För övre älvdalen gäller en likartad utveckling. Vi kan tolka "Degersel" som lika med Sörbyn och Sundsnäs samt "Rörträsk" som Gunnarsbyn och Överstbyn.(Lassbyn sammanräknas officiellt fram till 1876 med Degersel, detta trots att byn nämns redan 1547.) Därefter dröjer det länge innan det kommer några nytillskott. År 1783 nämns Grundträsk och Lappträsk, Flokdal, Degervattnet, Furudal och Holmsvattnet som nybyggen, de flesta under Meldersteins bruk. 
En ny epok inleds med bruksverksamheten, och då med egentlig start 1741 när Orrbyn kompletteras med stångjärnshammaren i Melderstein. I Strömsund vid kusten skapades en masugn 1744, likaså tillkom masugnar i Hasafors och Avafors vid Vitån. För allt detta krävdes såväl transporter av malm, träkol och järnprodukter, produktion av träkol samt en utökad livsmedelsproduktion. I det sammanhanget får vi se brukens privilegierade nybyggen liksom en allmän folkökning utifrån behovet av fackkunnig personal för driften. Jordbrukens bosättningar baserade på goda odlingslägen utökades därmed med brukens egna bosättningar. 

Mer om 1600-talet 
Gällivaremalmens upptäckare hette Per Andersson (1644-1729) från Råneå och han har efterlämnat många ättlingar, inklusive historikern Peter Englund. Alla dessa ättlingar finns samlade i en skrift, sammanställd av Gun-Marie Åkerström, Postgatan 4B, 952 33 Kalix för ca 250:-. Per Andersson är den erkände upptäckaren av Gällivare malmberg. Detta slogs fast vid ett bergsting 1741. Då hade Per varit död i 12 år, men sönerna Anders och Jöns fick efter Kungl. Majt:s beslut 1751 var sin silverbägare, med inskription, för deras fars upptäckt och 1756 fick de 250 daler silverpenningar vardera för samma upptäckt. En av silverbägarna (Jöns) finns idag på Nordiska Museet och sändes till Artur Hazelius i augusti 1889 av en J A Wikström som reste runt och samlade in historiska föremål. Bägarna var 16 cm höga och diametern upptill 12 cm. Per torde ha hittat malmklumparna i nuvarande Gällivare omkring 1695. Det var då stor hungersnöd efter missväxtår och sjukdomar och svälten var stor. Många gick långa vägar för att skaffa föda, bl.a. av samerna, till sina svältande familjer. Per Andersson visade stenarna för kyrkoherde Gulicius Blix som försökte hjälpa honom att få dem undersökta. Men det var den förste ägaren av Gällivare malmberg, Karl Johan Thingwall löjtnant vid Västerbottens regemente, som vid en tvist om inmutningsrättigheterna med Olof Uneus, i ett protokoll daterat 10 feb. 1736, åberopar den gamle bonden Johan Andersson i Degersel som uppgiftlämnare om var Per A. hittat malmen. Troligen hade Thingwall via soldaten Anders Persson Spegel (Pers son) fått kontakt med dennes farbror Johan Andersson. Bergstinget gav Thingwall rätt och det resulterade så småningom i att Per erkändes som upptäckare av malmsträcket. Per verkar ha varit en orolig själ. När kyrkböckerna börjar föras i Råneå socken bor han i Prästholm med familjen. Sonen Anders gifter sig och Per överlämnar gården till honom och flyttar före 1700 till Orrbyn. Där gifter sig sönerna Knut och Jöns 1705 och 1706 och hustrun Malin dör 1709. Hans andra äktenskap med Kerstin Nilsdotter varade i fem år, hon dog i Orrbyn 1715. Efter det flyttar han till Råneå och gifter sig tredje gången 1716 med Malin Nilsdotter. Tredje hustrun dör 1721 i Prästholm själv dör han i Skatamark i nuvarande Över-Luleå socken 1729. Först 1994, 350 år efter Per Anderssons födelse, hade hans insats uppmärksammats av bygdens folk. En tio ton tung malmsten från Gällivare står nu vid ingången i folkparken i Sörbyn, hans födelseby, och en graverad minnesplåt erinrar om hans insats. 

1800-talet
Under 1800-talets första del fortsatte brukens verksamhet med tillhörande nybyggen och andra bosättningar. Med århundradets andra del möter även allmän expansion, såväl att de gamla byarna växte så långt det var möjligt som att nya byar kom till. De människor som inte fick plats hemmavid kunde söka sig till andra utkomstmöjligheter, antingen det innebar att städerna och den begynnande industrin tog emot arbetsksraft eller att emigration till Nordamerika lockade. 
Ett mått på ökningen av folkmängden är att redan 1654 skapades ett eget pastorat som omfattade såväl Råneå församling som Gunnarsbyns församling. Med det hade Rånedalen fått en egen enhet i kyrkligt avseende. 

1800 - 1900-talet Skogen, jordbruket en omvälvande utveckling.
Sista kon slaktades för något år sedan.
Byamännen i Sörbyn inköpte 1879 mark för att härbärgera skolbyggnaden. Lagfarten beviljades 1880. Marken avstyckades ur bonden Paulus Nilssons hemman no 6:21 priset på tomtmarken enligt lagfartsprotokoll var 10:-
Den lades på en plats som kallades "Nordanmyrheden" 
Bönderna i byn skänkte och timrade upp byggnaden som blev 6,5x6,5 m innehållande ett klassrum samt en liten bostad för läraren samt en liten förstuga.
Undervisningen kunde ta sin början 1880.
Byggnaden finns kvar än idag och är numera bostadshus.
Den första telefonen med nr 1 installerades hos polisman Oskar Andersson 1916. Före 1920 hade nya abonnenter tillkommit och Sörbyn fick sitt första växelskåp som placerades hos kronojägaren Mauritz Sundesson som även fick ansvaret att sköta om denna växel.
Hösten 1950 flyttades växelstationen från den Sundessonska familjen och gården, till en annan gård i byn.
1940 blev Agnes Lindqvist föreståndare för växelstationen och skötte detta till 1966, då området automatiserades.
Vid tillfället fanns c:a 90 abonnenter anslutna, vilket innebar att det fanns telefon i samtliga bebodda gårdar i byn.
Strömmen kom till byn 1920 och fotogenlampornas tid var tillända.
Sörbyns första poststation inrättades 1 maj 1925 och var i drift till 31 maj 1970 då kontoret stängdes. Kvar blev poststationen i Gunnarsbyn.
Tidigare hade posten kommit med postiljon från nedre älvdalen via Degersel till Sundsnäs och Sörbyn med postväska. Nu återgick man till lantbrevbärning och varje hushåll fick en postlåda med nummer som postiljonen använde till att förse byborna med tidningar och post.
Sörbyns skola uppfördes 1924-25. Den tjänade som byskola från höstterminen 1925 då den togs i bruk första elevgruppen till 1968 då skolan lades ner. Den byggdes av Bröderna Lindgren från Svartbäcken och uppfördes med timmerstomme (timring). Byggnaden överfördes till Bodens kommun vid kommunsammanslagningen och delningen från Råneå. I början av 1990-talet såldes byggnaden till Sörbyns Intresseförening. Det blev då en samlingslokal för byns innevånare. Intresseföreningen bytte sedermera namn till Hembygdsföreningen och nuvarande namn, Sörbyn/Sundsnäs Hembygdsförening antogs 2003. Skolan är föreningens lokal och benämnes Hembygdsgården "Skolan". Där har föreningen samlat historik från bygden och bedriver sina aktiviteter i lokalen. 
Ett hembygdsmuseum håller nu 2006 på att ta form.
Vid Millenieskiftet invigdes en millenniesten av byns då äldsta innevånare, Egon Engman som berättade om stenens historik. Den hade varit KVARNSTEN i den gamla skvaltkvarnen, (användes mellan1820 till början av 1900-talet) vid KVARNFORSENS övre del. Stenen hittades vid vägbygget mot Åträsk. Den transporterades till Gammelstad av en åkare. Sedermera återlämnades stenen till byn. Stenen graverades med namn på alla fast boende i Sörbyn/Sundsnäs vid Milennieskiftet. 
Bild på stenen 

Sörbyns Idrottsförening administrerade och ordnade detta kuriosa minnesmärke.

Vill du se högupplöst bild på stenen se ena sidan Foto Berit Birin

2000-talet 
Sörbyn/Sundsnäs utvecklingsgrupp har genom sin verksamhet mobiliserat aktiva och intresserade människor för byns utveckling. Mycket arbete har lagts ner på att forska i bygdens historia och att utveckla byn turistiskt. Byaföreningen har skapat samverkan och nätverk mellan andra föreningar och organisationer. Sörbyn/Sundsnäs utses till Årets By 2002 med följande motivering: Genom att målmedvetet tillvarata bybornas engagemang, kunskap och kreativitet i utvecklingsarbetet för en levande landsbygd har Sörbyn/Sundsnäs väl kvalificerat sig till utmärkelsen Årets By 2002
.
Hembygdsforskning pågår och kommer att publiceras efterhand.

Sörbyns Idrottsförening har fyllt 80 år.
Under veckoslutet fredag 7- lördag 8- söndag 9 juli 2006
FIRADE SÖRBYNS IF sin 80-åriga tillvaro med olika aktiviteter i och omkring
"SÖRBYPARKEN" där alla föreningar på orten är medarrarrangörer.