|
Forntid
|
Fornlämningar
I älvdalen har hittats s k nordbottniska redskap,
en form av hackliknande stenverktyg, bl a vid
Abrahamsån.
Vidare finns rösen och stensättningar från
bronsåldern
samt boplatsgropar från järnåldern.
Ett särpräglat fynd är en gjutform av sten från
Sörbyn,
vilket visar kontakter med en östlig bronskultur
strax före vår tideräknings början.
Historiska Museet har daterat gjutformen från Sörbyn
till bronsålder period V (5) , 1000 f.Kr ?
|
Foto Sara Kusmin 2006-09-27
1500-talet
Med 1500-talet får vi mycket bättre historiska källor som
beskriver vårt område. Gustav Vasa, den överallt
närvarande "rikshushållaren", hade även koll på Råne
älvdal. Från 1539 har vi den s k bågaskattelängden som
redovisar de manliga bönder och deras vuxna söner som
kunde spänna en båge, således jaga, och därmed lämpligen
betala skatt härför till kungen. I Råneå socken rörde det
sig om tolv byar med en beräknad sammanlagd befolkning om
770 personer. Strax därefter, år 1543, var det dags att
redovisa samtliga bönder som var skattepliktiga. Då
förtecknas, som nämnts, tolv byar inom nuvarande
församlingen, nämligen Böle, Högsön, Jämtöavan, Jämtön,
Mjöfjärden, Niemisel, Orrbyn, Prästholm, Rånbyn och Vitån,
samt i den övre sockenhalvan även Degersel och Rörträsk.
Slutsatsen blir att kustlandet och själva älvdalen redan
då hade en rätt sammanhängande bebyggelse.
Vid skattskrivningen år 1543 kunde man räkna in 12 byar i
hela Råneåbygden. Samma år var antalet bönder 11 inom
Degersel där Sörbyn, Lassbyn, Gunnarsbyn, Överstbyn och
Rörträsk (idag Rörån) ingick. Man kallade även Gunnarsbyn
och Överstbyn för Rörträsk. Ordet deger kommer från ordet
digert och sil (norrl. sel) betyder lugnt vatten, alltså
blir digert sil stort lugnt vatten. År 1654 bröts Råneå ut
från Luleå socken och blev en egen församling, där ovan
nämnda byar kom att ingå.
Byastämman var nödvändig för samarbetet i slåttern och
efterkommande skörd. I stämmorna diskuterades frågor och
man fattade beslut som berörde alla bybor. Men under
1700-talet började befolkningen delas upp i rika och
fattiga. När beslutet om Laga skifte kom år 1827 var
syftet att dela upp marken i mindre enheter och till fler
jordägare. Detta fick de välbeställda att slå bakut och
därför tog det till exempel 33 år innan Laga skiftet var
genomfört i Norrbotten. Reformen var inte slutförd förrän
år 1860 i vårt län, men i gengäld så gäller den än
idag.
Under 1740-talet gick Råneå älvdal in i industrialismens
era i form av bland annat Meldersteins bruk. Namnet kom av
ägarna, Kengisdirektören Abraham Steinholtz och friherren
Jonas Meldercreutz som hade ett kompanjonskap under ett
par år. Driften av bruket startades år 1741 men var inte
helt utbyggd förrän år 1749. Jonas Meldercreutz drev
verksamheten fram till sin död år 1785 och betraktas som
norrbottens främsta markbrytare.
Järnhanteringen tog dock alla hans tillgångar och även
hans efterträdare Gustaf Hermelin som sålde bruket år 1814
gjorde sig utfattig. Och när malmbanan stod klar i slutet
av 1880-talet var de små järnbrukens saga all. Malmen
fraktades då söderut och till utlandet för vidare
förädling.
Sammanfattningsvis förde järnåldern med sig att jordbruket
utvecklades och att människor i älvdalen fick möjlighet
till försörjning. Dessutom hade skogsbolag insett de
enorma tillgångarna av skog och när infrastrukturen
förbättrades fick skogsbruket allt större betydelse.
Sågverken i älvdalen hade sin glanstid mellan åren 1827
och 1920 och i och med pappersindustrins utveckling ökade
efterfrågan på råvara.
Det gjordes en beräkning år 1850 över vägnätet och i Råneå
socken fanns cirka 10 mil vägar. Där vägarna tog slut fick
man frakta allt med djur, med båtar och bära på ryggen.
Under vinterhalvåret byggde snön vägar och människan kunde
färdas längre i jakten på dagsverken. Men år 1870 var
vägens omläggning till Överstbyn genomförd och upp till
Valvfors hade man nått år 1902.
Hur befolkades bygden? Ja, från 85 innevånare i mitten av
1500-talet till 150 boende i mitten av 1700-talet då
järnbruket i bland annat Melderstein påbörjade sin
hundraåriga historia.
När jordbrukets utveckling, kvarnar, vattensågar med
flottning och till slut ett intensivare skogsbruk gav
människor arbete, ökade befolkningen från ca 550 själar år
1840 till nästan 2800 personer hundra år senare. Man måste
komma ihåg att nödåren under 1800-talet var snarare en
regel än ett undantag och barnadödligheten var hög. Med
hänsyn till det, var det en stor ökning av befolkningen i
järn- och skogsbrukets spår.
Gunnarsbyn bildade Råneå övre kykobokföringsdistrikt år
1927 inom Råneå socken. I samband med sammanslagningen av
kommuner år 1967, kom Gunnarsbyns församling att ingå i
Boden kommun dvs. Överluleå församling.
Resterande del av Råneå socken uppgick i Luleå kommun år
1969.
1600- och 1700-talet
Under 1600- och 1700-talet följde många generationer av
svag utveckling om vi mäter det i nytillkomna byar. Först
1699 nämns en ny by, Hovlös, och sedan dröjer det nästan
hundra år, till 1783, innan vi känner ytterligare några
byar, Bjurån, Storliden, Ängesträsk och Ön. För övre
älvdalen gäller en likartad utveckling. Vi kan tolka
"Degersel" som lika med Sörbyn och Sundsnäs samt
"Rörträsk" som Gunnarsbyn och Överstbyn.(Lassbyn
sammanräknas officiellt fram till 1876 med Degersel, detta
trots att byn nämns redan 1547.) Därefter dröjer det länge
innan det kommer några nytillskott. År 1783 nämns
Grundträsk och Lappträsk, Flokdal, Degervattnet, Furudal
och Holmsvattnet som nybyggen, de flesta under
Meldersteins bruk.
En ny epok inleds med bruksverksamheten, och då med
egentlig start 1741 när Orrbyn kompletteras med
stångjärnshammaren i Melderstein. I Strömsund vid kusten
skapades en masugn 1744, likaså tillkom masugnar i
Hasafors och Avafors vid Vitån. För allt detta krävdes
såväl transporter av malm, träkol och järnprodukter,
produktion av träkol samt en utökad livsmedelsproduktion.
I det sammanhanget får vi se brukens privilegierade
nybyggen liksom en allmän folkökning utifrån behovet av
fackkunnig personal för driften. Jordbrukens bosättningar
baserade på goda odlingslägen utökades därmed med brukens
egna bosättningar.
Mer om 1600-talet
Gällivaremalmens upptäckare hette Per Andersson
(1644-1729) från Råneå och han har efterlämnat många
ättlingar, inklusive historikern Peter Englund. Alla dessa
ättlingar finns samlade i en skrift, sammanställd av
Gun-Marie Åkerström, Postgatan 4B, 952 33 Kalix för ca
250:-. Per Andersson är den erkände upptäckaren av
Gällivare malmberg. Detta slogs fast vid ett bergsting
1741. Då hade Per varit död i 12 år, men sönerna Anders
och Jöns fick efter Kungl. Majt:s beslut 1751 var sin
silverbägare, med inskription, för deras fars upptäckt och
1756 fick de 250 daler silverpenningar vardera för samma
upptäckt. En av silverbägarna (Jöns) finns idag på
Nordiska Museet och sändes till Artur Hazelius i augusti
1889 av en J A Wikström som reste runt och samlade in
historiska föremål. Bägarna var 16 cm höga och diametern
upptill 12 cm. Per torde ha hittat malmklumparna i
nuvarande Gällivare omkring 1695. Det var då stor
hungersnöd efter missväxtår och sjukdomar och svälten var
stor. Många gick långa vägar för att skaffa föda, bl.a. av
samerna, till sina svältande familjer. Per Andersson
visade stenarna för kyrkoherde Gulicius Blix som försökte
hjälpa honom att få dem undersökta. Men det var den förste
ägaren av Gällivare malmberg, Karl Johan Thingwall
löjtnant vid Västerbottens regemente, som vid en tvist om
inmutningsrättigheterna med Olof Uneus, i ett protokoll
daterat 10 feb. 1736, åberopar den gamle bonden Johan
Andersson i Degersel som uppgiftlämnare om var Per A.
hittat malmen. Troligen hade Thingwall via soldaten Anders
Persson Spegel (Pers son) fått kontakt med dennes farbror
Johan Andersson. Bergstinget gav Thingwall rätt och det
resulterade så småningom i att Per erkändes som upptäckare
av malmsträcket. Per verkar ha varit en orolig själ. När
kyrkböckerna börjar föras i Råneå socken bor han i
Prästholm med familjen. Sonen Anders gifter sig och Per
överlämnar gården till honom och flyttar före 1700 till
Orrbyn. Där gifter sig sönerna Knut och Jöns 1705 och 1706
och hustrun Malin dör 1709. Hans andra äktenskap med
Kerstin Nilsdotter varade i fem år, hon dog i Orrbyn 1715.
Efter det flyttar han till Råneå och gifter sig tredje
gången 1716 med Malin Nilsdotter. Tredje hustrun dör 1721
i Prästholm själv dör han i Skatamark i nuvarande
Över-Luleå socken 1729. Först 1994, 350 år efter Per
Anderssons födelse, hade hans insats uppmärksammats av
bygdens folk. En tio ton tung malmsten från Gällivare står
nu vid ingången i folkparken i Sörbyn, hans födelseby, och
en graverad minnesplåt erinrar om hans insats.
Om NILS
ANDERSSON 1788-1834
Profeten från
Lassbyn
Nils Andersson 1788- 1834
Profeten från Lassbyn (sonsons
sonsons son till Per Andersson)
Nils Andersson från Lassbyn var en av de första
separatisterna i Norrbotten och Råneå socken.
Separatist = en som vill separera / skilja sig från
kyrkan, utvecklades senare till de olika
frikyrkorörelserna.
Hans rörelse kom senare att
kallas för "dansarsekten" för att de i sina stunder
dansade och sjöng psalmer. Han var från början
inspirerad av bla Olof Palmgren och Johan Hansson,
två andra separatister. Han började predika och
tolka bibeln på egen hand, först för mindre
sällskap, senare reste han till andra orter och
socknar, bla i N-Kalix och Luleå. Detta var ju
förbjudet enligt konventikelplakatet och han blev
naturligtvis ställd inför rätta. Han åtalades flera
gånger, bla för brott mot 6:e budordet.
Han begick nämligen enkelt hor två
gånger. "Enkelt hor =den ena parten är ogift;
"dubbelt hor"= bägge parterna gifta, men ej med
varandra. Det sistnämnda var belagt med dödsstraff
fram till 1700- talets början. Det fanns även
lönskaläge, dvs ingen av parterna var gifta, men det
"brottet" renderade oftast "bara" böter samt att de
fick sitta på pliktepallen eller skampallen i kyrkan
någon söndag.
Nils Andersson dömdes vid flera ting
till att undergå kyrkoplikt, till böter ock till
fängelse på vatten och bröd, men han bättrade sig
inte. Norrbottens 1:e provinsialläkare E. M.
Waldenström (far till psalmdiktaren P. P.
Waldenström) ansåg att han led av "religonsvansinne"
och bifogade intyget, tillsammans med
rättegångsprotokollen, till Kungl.
SundhetsCollegiet.
Men dessa var av en annan åsikt: han
hade "visat en sådan ordning i tankeföljd som icke
hos en vansinnig kan inträffa" sam att hans ord och
framträdande tydde mer på "spetsfundighet och
illslughet" och att han därför borde vara ansvarig
för sina gärningar.
Han dömdes återigen till 28 dagars
fängelse på vatten och bröd. Då han ändå inte
bättrade sig dömdes han till landsförvisning, men
Kungl. SundhetsCollegium ansåg då att han nog led av
"religonssvärmeri" och dömde honom 1829 till
förvaring på Danvikens hospital. Där vistades han i
ett år och överfördes sen till Vadstena hospital där
han så småningom "förbättrades" och "slutade predika
för de andra dårarna". Han blev till slut frigiven
den 1:a april 1834. Hans hustru Anna Lisa Pålsdotter
reste ner, men han var då sjuk och skrev sitt
testamente. Han dog i Vadstena den 10 april i
pneumoni (lunginflammation), 46 år gammal.
Testamentet inlämnades till Vadstena
rådhusrätt för bevakning, hospitalets syssloman var
närvarande och det dröjde ett tag innan jag fick
veta varför: hospitalet hade nämligen arvsrätt efter
de hjon som dog. De hoppades väl få ärva trots
att han varit friskriven i tio dagar!
Anna Lisa Pålsdotter överlevde sin
man med 26 år. Hon dog 1860, 75 år gammal, i Lassbyn
hos äldste sonen Anders Nilsson som ärvt gården.
Ändå in i det sista var hon trogen Nils Andersson
och hans lära, prästen har skrivit i husförhörslängd
1850-60 "otidig vid husförhör".
Nils
Anderssons sekt överlevde några år efter det han
förts till Danviken, men urartade helt innan den så
småningom dog ut. Den leddes en tid av Johan Hansson
från Buddbyn och medlemmarna hade bla
danstillställningar i naket tillstånd, de
ansåg "kroppen vara Guds tempel
och den var helig och avklädd arvsynden".
Separatismen som företeelse dog däremot inte, den
antog många varianter med olika ledare. En av
grupperingarna leddes tex av Lars Riström, han hade
också en bror Johan som verkade i Västerbotten, dock
mindre extrem. Om Riströms anhängare skriver tex
prästerna i Råneå kyrkoböcker: "Riströming, ej
begått H.H.Nattvard på X år". I Nederluleå fanns
senare en rörelse som kallades "Bodellianer"
efter ledaren Bodell.
Det finns skrivet
en hel del om Nils A. förutom rättegångsprotokollen
och div, teologers åsikter, även i "Råneå Socken
1654-1954" (1955) samt senast Ericsson & Harnesk
"Präster, predikare och
profeter" (1994).
Nils Anderssons huvudsakliga hemort
var Vedafallet i Lassbyn
1800-talet
Under 1800-talets första del fortsatte brukens verksamhet
med tillhörande nybyggen och andra bosättningar. Med
århundradets andra del möter även allmän expansion, såväl
att de gamla byarna växte så långt det var möjligt som att
nya byar kom till. De människor som inte fick plats
hemmavid kunde söka sig till andra utkomstmöjligheter,
antingen det innebar att städerna och den begynnande
industrin tog emot arbetsksraft eller att emigration till
Nordamerika lockade.
Ett mått på ökningen av folkmängden är att redan 1654
skapades ett eget pastorat som omfattade såväl Råneå
församling som Gunnarsbyns församling. Med det hade
Rånedalen fått en egen enhet i kyrkligt avseende.
1800 - 1900-talet Skogen, jordbruket en
omvälvande utveckling.
Sista kon slaktades för något år sedan.
Byamännen i Sörbyn inköpte 1879 mark för att härbärgera
skolbyggnaden. Lagfarten beviljades 1880. Marken
avstyckades ur bonden Paulus Nilssons hemman no 6:21
priset på tomtmarken enligt lagfartsprotokoll var 10:-
Den lades på en plats som kallades "Nordanmyrheden"
Bönderna i byn skänkte och timrade upp byggnaden som blev
6,5x6,5 m innehållande ett klassrum samt en liten bostad
för läraren samt en liten förstuga.
Undervisningen kunde ta sin början 1880.
Byggnaden finns kvar än idag och är numera bostadshus.
Den första telefonen med nr 1 installerades hos polisman
Oskar Andersson 1916. Före 1920 hade nya abonnenter
tillkommit och Sörbyn fick sitt första växelskåp som
placerades hos kronojägaren Mauritz Sundesson som även
fick ansvaret att sköta om denna växel.
Hösten 1950 flyttades växelstationen från den Sundessonska
familjen och gården, till en annan gård i byn.
1940 blev Agnes Lindqvist föreståndare för växelstationen
och skötte detta till 1966, då området automatiserades.
Vid tillfället fanns c:a 90 abonnenter anslutna, vilket
innebar att det fanns telefon i samtliga bebodda gårdar i
byn.
Strömmen kom till byn 1920 och fotogenlampornas tid var
tillända.
Sörbyns första poststation inrättades 1 maj 1925 och var i
drift till 31 maj 1970 då kontoret stängdes. Kvar blev
poststationen i Gunnarsbyn.
Tidigare hade posten kommit med postiljon från nedre
älvdalen via Degersel till Sundsnäs och Sörbyn med
postväska. Nu återgick man till lantbrevbärning och varje
hushåll fick en postlåda med nummer som postiljonen
använde till att förse byborna med tidningar och post.
Sörbyns skola uppfördes 1924-25. Den tjänade som byskola
från höstterminen 1925 då den togs i bruk första
elevgruppen till 1968 då skolan lades ner. Den byggdes av
Bröderna Lindgren från Svartbäcken och uppfördes med
timmerstomme (timring). Byggnaden överfördes till Bodens
kommun vid kommunsammanslagningen och delningen från
Råneå. I början av 1990-talet såldes byggnaden till
Sörbyns Intresseförening. Det blev då en samlingslokal för
byns innevånare. Intresseföreningen bytte sedermera namn
till Hembygdsföreningen och nuvarande namn,
Sörbyn/Sundsnäs Hembygdsförening antogs 2003. Skolan är
föreningens lokal och benämnes Hembygdsgården "Skolan".
Där har föreningen samlat historik från bygden och
bedriver sina aktiviteter i lokalen.
Ett hembygdsmuseum håller nu 2006 på att ta form.
Vid Millenieskiftet invigdes en millenniesten av byns då
äldsta innevånare, Egon Engman som berättade om stenens
historik. Den hade varit KVARNSTEN i den gamla
skvaltkvarnen, (användes mellan1820 till början av
1900-talet) vid KVARNFORSENS övre del. Stenen hittades vid
vägbygget mot Åträsk. Den transporterades till Gammelstad
av en åkare. Sedermera återlämnades stenen till byn.
Stenen graverades med namn på alla fast boende i
Sörbyn/Sundsnäs vid Milennieskiftet.
Bild på stenen
Sörbyns Idrottsförening administrerade och ordnade detta
kuriosa minnesmärke.
Vill du se högupplöst bild på stenen se ena sidan Foto Berit Birin
2000-talet
Sörbyn/Sundsnäs utvecklingsgrupp har genom sin verksamhet
mobiliserat aktiva och intresserade människor för byns
utveckling. Mycket arbete har lagts ner på att forska i
bygdens historia och att utveckla byn turistiskt.
Byaföreningen har skapat samverkan och nätverk mellan
andra föreningar och organisationer. Sörbyn/Sundsnäs utses
till Årets By 2002 med följande motivering: Genom att
målmedvetet tillvarata bybornas engagemang, kunskap och
kreativitet i utvecklingsarbetet för en levande landsbygd
har Sörbyn/Sundsnäs väl kvalificerat sig till utmärkelsen
Årets By 2002
.
Hembygdsforskning pågår och kommer att publiceras
efterhand.
Sörbyns Idrottsförening har fyllt 80 år.
Under veckoslutet fredag 7- lördag 8- söndag 9 juli 2006
FIRADE SÖRBYNS IF sin 80-åriga tillvaro med olika
aktiviteter i och omkring
"SÖRBYPARKEN" där alla föreningar på orten är
medarrarrangörer.
|
Vill du stödja
Hembygdsföreningen
med ett bidrag
Sätt in på postgiro
174941-5
Eller vill du skänka något
till vårt museum
Tack för ditt bidrag ! |