Niemisel, 1868 - 1951
Bryggeribyggnaden, som den kom att heta, ska ha uppförts i två våningar av en Asplund under åren 1868-70 på åkanten nära vattnet ca 75 m nedströms de gamla brofästena.
Efter en tid utökades bryggerirörelsen och drickorna transporterades ut till byarna med häst. Delägare blev den s.k. Bryggar-Davidsson, A. Lindqvist och Rickard Johansson, vilka var kunniga i bryggeribranschen. Landsvägens framdragning mellan Råneå och Överstbyn satte fart på omsättningen med högre konsumtion av öl och svagdricka.

Omkring 1900-talets början kom en frimodig dam till Niemisel och sökte lokaler för ett bageri. Hon kom från Boden, där hon varit bagerska på Petterssons konditori, men nu ville hon etablera sig som egen företagare. Hon hette Märta Sundström och var född i Åsarna i Ångermanland.
På det övre planet i bryggeriet fick hon och hennes medhjälpare lokaler som man inredde till ett ändamålsenligt bageri. Där bakades ett för den tiden särskilt gott vetebröd i olika former, samt kakor och tårtor som byborna sällan sådat. Bagerirörelsen gick utmärkt fram till 1907 då hela byggnaden brann ned till grunden. Det var med yttersta nöd som Märta kunde rädda sig ut ur branden. Byggnaden återuppbyggdes inte, varför bryggeriet och bageriet upphörde.
Märta var bekant med hemmansägaren F. O. Johansson, som hade en fastighet vid nuvarande PREEM. Han var änkling med 3 döttrar, och efter en tid gifte de sig. De öppnade bageri intill militärvägen och sen var färskbrödsfrågan löst för Niemiselsområdet. Maken eller någon av döttrarna hjälpte till i bageriet, samt skötte ladugården och hushållet med övriga döttrar.
Johansson skötte jordbruket under sommaren, medan han var i timmerskogen och körde under vintern. Sålunda ett verksamt kooperativ.
Vad man ännu kan minnas är bl.a. de stora sirapslimporna, som man i regel bakade på beställning vid slåttertiden. Det var något av en läckerhet att ha i matkorgen på ängen eller under fisket. Bagerirörelsen nedlades i början på 1930-talet.

I slutet av 1940 övertog dottersonen Sven Englund det gamla bageriet och rustade upp det så att det återuppstod med mamma Lina som instruktör och medhjälpare.
1945 brann bageriet ned, men byggdes omedelbart därefter upp. Den låg där livsmedelsbutiken Nära Dej idag står. Sven Englund fortsatte bagerirörelsen fram till 1951, då den nedlades.

På den tiden var det hård konkurrens om kunderna. Det fanns då ett Café Orion som bakade sitt eget bröd. Det fanns också ett café i Skogqvistska fastigheten med dafélokaler och gillestuga. De bakade också till stor del sitt bröd själva. Båda caféerna bytte ägare, men svårigheten att få lönsamhet efter beredskapstiden var uppenbar.

Från järnvägstidens början år 1898 har det funnits 7 officiella caféer i Niemisel: Oskar Nilssons affärsfastighet bakon SJ, Rikard Vikström, Amanda Norman, Alma Rotkvist, Georg Johansson, alla i närheten av järnvägsstationen, samt Orion och Beda Strand i Skogqvistska fastigheten, så nog har det funnits utbud!

Skolhistoria i Niemisel

Niemisel, 1883 - 1955
Skolan i Niemisel har omfattats av 3 skolenheter: Byns, Kvarnåns och Stationsskolan. Byaskolan, som är den äldsta, uppfördes 1883 av byamännen, som då var skyldiga att bygga skola, var och en i sin by. Det var rätt betydande insatser som gjordes från böndernas sida för detta åliggande.
Skolan innehöll en lärosal, lärarbostad och 1 rum och kök, samt nödiga uthus. Efter 1910 började skolan bli för trång, och man måste hyra en lokal i "Gunnarsbagarstugan", som innehöll ett rum på ca 5x6 m. Undervisningen började där 1915 i klasserna 1-2, med Elvira Berg som en snäll och duktig lärare.

Sftationsskolan, den andra i ordningen, byggdes åren 1905-1906. Upptagningsområdet var stationsområdet Forsträskhed, Gunnarsdjupträsk, Fredrikafors och enstaka gårdar i omgivningen. Den hade klasserna 1-6- hur nu det kunde gå med en lärosal med kapprum. Anna Engström var lärare där till 1950-talet, då skolan lades ned. Övriga lärare var Agda Smedberg och Amanda Zackari.

Den första Kvarnåskolan byggdes 1925 av byggmästare Elfrid Tyrbo Niemisel. Den uppfördes i två våningar av timmer med fyra lärosalar för klasserna 3-6 med Carl Nordmark som klassföreståndare och några andra lärare. Denna skolbyggnad revs 1969 och ersattes av en gymnastiklokal på samma plats, som saknats från skoltidens början.
I början av 1950-talet påbörjades diskussionen om en nioårig skolreform. Sedan beslutades om försöksverksamhet i en del kommuner, däribland Råneå kommun, som fick förmånen att pröva den nioåriga enhetsskolereformen. Det betydde för Niemisel en ny skolbyggnad med 6 lärosalar, bibliotek, slöjd samt övriga specialutrymmen för undervisning. En bespisningsbyggnad innehållande matsal, kök och kapprum i bottenvåningen samt i övre planet skolkök med behandlingsrum. Dessa byggnader uppfördes åren 1954-1955. Ca 350 elever fanns en tid i Niemisel, och omkring 35-40 lärare i skolan.

Niemisel, 1883 - 2001
År 1883 byggde byamännen i Niemisel byns skola.Idag drivs Älvens Hus av Föreningarna i byn.Älvens hus andvänds som samlingslokal. och är rustad som vandrarhem.
Bagarstuga med vedeldad bakugn finns tillgänglig att hyra.

Statsbanan Boden-Morjärv. Utarbetad genom Kungl. Järnvägsstyrelsens försorg år 1903

Niemisel, 1886 - 1903
Redogörele för banans tillkomst och för beviljande anslag. I proposition den 26 februari 1897 föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att besluta anläggning av en statsbana från Boden över Buddby och Niemifors till Yttermorjärv vid Kalix älv, varför kostnaden beräknas till 4 371 000 kr samt i sammanhang därmed byggande av landsväg från Boden till Forsbyn för en beräknad kostnad av 333 000 kr under villkor att Norrbottens läns landsting kostnadsfritt upplåter: "all mark till banbyggnad med därtill hörande avdikningar, vattenavlopp och parallellvägar. all mark för banbevakningsområden, hållplatser och bangårdar. genom skogsmark till en bredd av 15 m, på vardera sidan av banans meddellinje, samt där arbetets beskaffenhet betingade en större bredd, vad som i sådant hänseende erfordrades med all på den upplåtna marken växande skog. all mark för till följd av järnvägens erforderliga anläggning av nya eller omläggning av gamla, allmänna eller enskilda vägar samt under arbetets fortgång: all för sidoschaktningar, upplag av sten eller jord samt sten och grustäkter med därtill hörande vägar och sidospår behövlig mark att vid arbetets slut avlämnas i då befintligt skick. att upplåtelsen jämväl skulle innebära förpliktelse att lämna ersättning för olägenheter till följd av försvårad brukning, förlänga vägar eller andra olägenheter, av vad namn och beskaffenhet de vara måtte, som kunde anses härflyta av genom järnvägens anläggning orsäkat intrång. samt att vederbörande skulle åtaga sig att, när och var Kungl. Maj:t så prövade lämpligt, vid banlingen till orten gångbart pris tillhandahålla järnvägsbyggnaden såtimmer till ett sammanlagt antal av 200 st/km av banans längd: att med skyldighet för vederbörande att hålla staten skadesslös för vad i ett eller annat avseende härutinnan till äventyrs kunde komma att brista."

Med anledning av denna proposition beslöt Riksdagen, under förbehåll att ovan angivna villkor om kostnadsfri upplåtelse av mark m.m. - anläggning av en statsbana från Boden till Ytter-Morjärv i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, varjämte till påbörjande av arbetena på denna bana för år 1898 år riksstaten utom huvudtitlarna anvisades 1 300 000 kr med rätt för Kungl. Maj:t dels att förordna om de orter, järnvägen borde genomgå dels ock att låta av det anvisade beloppet under år 1897 av tillgängliga medel utanordna 150 000 kr. För banbyggnadens fortsättning anvisades sedermera i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag av 1898 års riksdag för år 1899 1 300 000 kr, av 1899 års Riksdag för år 1900, 1 000 000 kr och av 1900 års Riksdag för år 1901 återstod av den beräknade kostnaden eller 771 000 kr.
Till följd av höga arbets- och materialkostnader, och i övrigt ogynnsamma förhållanden under de år arbete med banbyggnaden pågick, visade det sig att det av Riksdagen beviljade anslaget 4 371 000 kr inte var tillräckligt. Kungl. Maj:t föreslog då, på framställan av Järnvägsstyrelsen och sedan ett nytt kostnadsförslag utarbetats av styrelsen och överlämnats med underdånig skrivelse den 10 december 1900, 1901 års Riksdag att till banans fullbordande för år 1902 bevilja ett anslag av 722 000 kr. Att till fullbordande av banan för år 1902 beviljades ett anslag av 652 000 med rätt för Kungl. Maj:t att låta utav detta belopp förskottsvis under år 1901 av tillgångliga medel utanordna 500 000 kr. Summan av de belopp Riksdagen beviljat för banans anläggning, uppgår således till 5 023 000, varav 4 738 000 kr används till byggnadsändamål och 285 000 kr till inköp av material. Samtliga medel ha avisats att utgå från riksstaten utom huvudtitlarna.
Den 13 juli 1903 invigdes bandelen Boden - Morjärv och Niemisels järnvägsstation fick besök av kung Oskar II, kronprins Gustav, järnvägsgeneralen Granholm, en del militärer och en festklädd publik. Stationsmästare var Wilhelm Hellström.

Viktor Emanuel Öhman, Niemisel

Källa: Martin Engströms bok "Historia om Råneå älvdalar 1200-1900 talet"

Rikard Vikström, bild lånad från Luleå Kommuns Stadsarkiv.

Niemisel, 1896 - 1963
Rikard Vikström föddes i Gunnarsdjupträsk den 6 april 1896, men flyttade som liten till Överstbyn med sina föräldrar. Sedan han slutat skolan fick han börja med att hjälpa till i jordbruket och på vintern i skogsarbete, med avbrott för någon bäckflottning.
När han var 27 år fann han för gott att lämna hemmet och flyttade till Niemisel, där han inköpte en fastighet i backen ovanför Konsum. Det var en trevåningsbyggnad med telefonväxel på 3:e våningen och bostäder på övriga. Han hade redan skaffat sig körkort och meningen med flyttningen var att öppna taxirörelse, något som också Länsstyrelsen beviljade. Till att börja med köåte han hästen av brodern Robert, som haft postbefordran till Råneå med häst, och övertog postbefordran fram till 1923, då han sålde hästen och inköåte en T-ford.
1924 flyttade han till Korpilombolo och startade där en taxirörelse. Där fick han vara med om det mesta, berättade han. Många var mystiska skjutsbeställningar. Ibland fick han en beställning, som sa att han ett visst klockslag skulle finnas på en viss plats. Givetvis gällde det smuggling, kommenterade Vikström. Andra bilar fördkom samtidigt i samma trafik. Han klarade sig från tull- och polismyndigheten under de två åren i Korpilombolo, men han råkade bli fast för en söt flicka som hette Nanna Henriksson, och det var det bästa som hänt honom dittills, när han äktade Nanna.

I augusti 1925 återvände Rikard till Niemisel och började med taxirörelse och postbefordran med bil till Råneå. 1928 inköpte han Ungers linjetrafik, som uppehölls av Karl Karlsson från Niemisel upp till Valvfors, men som senare utökades till Mårdsel.

Postbefordran med personbil på vintern med hästplogad väg beredde många problem, särskilt som det ofta snöade. Den hästplogade vägen blev närmast som ett flatbottnat dike allt eftersom snön kom. Ibland var den helt igendriven av snö, och då blev man fast på vägen. Rikard var då tvungen att överlåta postbefordran till Robert Vikström och Mauritz Nilsson, som under vintern befordrade posten till Råneå med häst. Vikstöm var dock inte tillfredställd med denna lösning, utan han ville ha postbefordran hela året. Han smidde planer under vintern, och till sist gick han till verket. Han for till Lassbyn för att träffa Forsmästar Persson och begärde att få köpa två grövre björkklubbar från avverkningen, som Munksund AB höll på med.
Det fick han, men Forsmästaren undrade vad Vikstöm skulle ha dessa björkklubbar till. Vikstöm svarade: -"Ja, om Forsmästaren icke talar om för någon kan jag avslöja detta". Forsmästaren lovade hålla tyst. -"Jag skall tillverka två medar av dessa att sätta under framhjulen på T-forden under vinterkörning för att kunna transportera posten hela året".
Han gick till verket med största optimism och för att hemlighålla den nya uppfinningen för brodern Robert, som körde posten under vintern och bodde på våningen över Rikards, arbetade Rikard pånätterna.
Efter många nätters arbete med sitt invecklade patent var det så dags för premiärprovet - givetvis på natten. Medarna, som var upphöjda i båda ändarna, var fästade i fälgen på hjulen och fram till försedd med kantjärn. Över fälgen var fäst ett kraftigt järnband ner till meden på ömse sidor om hjulen.
Han startade försiktigt utför backen ned mot allmänna vägen, men när han skulle svänga till höger efter vägen ville inte styrmedarna lyda ratten, utan gick över vägen in i andra plogkarmen. Han backade upp och försökte köra vägen fram, men med samma dåliga resultat. Nu var goda råd dyra. Den natten blev det ingen sömn. Hans hjärna arbetade vidare och kom fram till en tillfredsställande lösning efter många timmars teoretiskt arbete.

Lösningen till bättre styrförmåga blev justering av styrjärnen på medarna. Medarna justerades in, samtidigt som innerkanten av meden blev lägre än ytterkanten. Efter några nätters arbete i garaget provkördes dessa ändringar. Det blev en lysande framgång med bra styrförmåga på snöiga vägar. Med kraftiga snökedjor på bakhjulen tog han sig fram, även i sämsta vinterväglag, till skillnad från postbussen Luleå-Kalix, som utan medar på framhjulen ofta fastnade i drevsnön.
Denna uppfinning blev föremål för berättigad uppmärksamhet, som dock uppfinnaren själv, Rikard Vikström, tog det med största lugn.
Dagen efter provkörningen meddelade han brodern Robert och Mauritx Nilsson att han skulle återtaga postkörningen kommande dag och han visade upp sitt patent för vinterkörning med T-forden. Detta blev givetvis en stor överraskning eftersom allt skett i hemlighet.

1928 inköpte Karl Karlsson en Scania lastbil med plogaggregat och först då kunde trafiken gå på motorplogad väg, något som blev till stor fördel för taxi- och busstrafiken.
1930 inköpte Vikstöm sin första Volvobuss. Dessförinnan hade han av Karl Karlsson köpt en Buick för 11 000 kronor, som han utökade trafiken med. 1935 inköpte Vikstöm två bussar som han satte in i linjetrafik efter Råneå älvdal ned till Råneå.

Källa: Martin Engströms bok

Rikard Vikström, fortsättning

Niemisel, 1896 - 1963
1946 gjorde han sitt viktigaste inköp, då han köpte Sundomslinjen av B.W. Johansson i Sundom, och därmed fick linjetrafik fram till Luleå, sista länken i linjetrafiken Mårdsel-Luleå. Den gick i två turer per dag, den ena från Gunnarsbyn som arbetartur till Luleå.
Bussbolaget, som växte, hade 1960 fyra bussar samt en Folkvagnsbuss. Samma år sålde han taxirörelsen till Bertil Nilsson, som då fick två taxitillstånd, det ena efter sin far Mauritz Nilsson.
1961 gjorde han sitt sista inköp, då han köpte AB J.F. Skogqvists godslinje mellan Mårdsel och Luleå, som han anknöt till busslinjen med släpvagnar.
På hösten 1963 sålde han hela bussbolaget till Piteå Trafik AB och gick i pension. En märklig och framgångsrik verksamhet under en lång utveckling inom bilismen hade då för Rikard tagit slut.

Trots de långa arbetsdagarna berättade han att när bussarna kom in på kvällen blev det att ligga under bussen eller över motorn för att avhjälpa fel av olika slag till långt in på natten. Ibland var det inte lång tid kvar tills arbetarturen skulle starta kl. 5.00 på morgonen.
Jag påminner honom om den röda bussen som han hade under 30-talet, och som kallades för kärletksbussen, främst beroende på att en del Niemiselsungdomar flitigt umgicks med Åskogsungdomar vid bl.a. dansträffarna i Sörbyns Folkets hus, och i pausen var röda bussen ett kärt tillhåll för ungdomarna från respektive håll.

Han sålde sin fastighet och fick sedan en pensionärslägenhet som han trivdes mycket bra med. Han var en flitig förespråkare för dessa pensionärslgenheters tillkomst. Sin optimism och livsglädje hade han kvar och han hade alltid flera arbetsprojekt på gång för framtiden. Sommarsugan i Storberg var ett kärt tillhåll, och fiske och handarbeten var hans hobby.

Källa: Martin Engströms bok

Ludvik Sundvall, Niemisel, berättar.
Niemisel, 1898 - 1920

Ludvik Sundvall, Niemisel, (född den 6 okt. 1898) kunde berätta om den ångsåg som uppfördes av sågverksägaren Ernst Nilsson vid bäckbron mellan de träsk som kallades för "Västiträsken". Nilsson bedrev sågverksrörelse i Degersel i början av 20-talet.
För att komma över träsket till sågen, järnvägsstationen och livsmedelsaffärerna byggdes i slutet av 1800-talet, troligen före järnvägsbyggets tillkomst, en ca 200 m lång träbro. Den bars upp at träpålar en meter över vattenytan, men var inte särskilt bärkraftig och klarade endast 2 till 3 hästforor i taget på hela brospannet. Sommartid kunde bron svänga då den blev snedbelastad.

Ernst Nilsson uppförde i slutet av 1920-talet en såg i Niemisel, där drivkraften var ånga som alstrades av en lokomobil, som huvudsakligen eldades med sågavfall. Den fordrade ständig tillsyn vid drift. För detta ändamål hade Nilsson anställt en man som hette Ågren. Vid en matrast, som sågarna tagit, skulle Ågren rensa upp vid sågbänken intill lokomobilen, men fastnade då i stora drivremmen med ena armen, som slets loss från axiln i svänghjulet.
Ågren var en stor och stark man och det bevisade han när hankom till sans. Ensam som han var tog han helt enkelt sin lösslitna arm under den andra och gick upp till sågbaracken ca 50 m, där nu gamla Gästis står, och visade vad som hänt. Det var först nu, när chocken släppt, som det började blöda från axeln. En kamrat sprang till järnvägsstationen och kallade i telefon på doktorn i Råneå, som kom efter en längre väntan för att i första hand ge smärtstillande. I väntan på doktorn hade de gjort tryckförband för att stilla blodflödet.
Ågren remitterades av doktorn till Garnisionssjukhuset med första tåglägenhet för vård. Det var fantastiskt att se Ågrens styrka och lugn trots den svåra skadan. Efter friskskrivningen blev han oförmögen till vanligt grovarbete.
Han flyttade sedan till Avafors och började med gårdfarihandel, som han försörjde sig med i många år. Det var en betydelsefull service på landsbygden som saknade affär för manufaktur och andra tillbehör. Han blev känd som "Enarme-Ågren." Hans konkurrenter var "Finn-Johansson" m.fl. man minns dessa med sina stora blå knyten, som utgjorde deras diversebutik på vägen från dörr till dörr, snett över ryggen.

Ludvik kan berätta om den första diverseaffären i Niemisel, som var belägen bakom järnvägsstationen vid byavägen upp till Granbacka. Det var en predikant Dahlberg, som öppnade en affär där omkring 1898, och som han sedan kom att inneha en tid.
Mitt emot affären på andra sidan av vägen öppnade Mia Lindgren caférörelse när rallarna började närma sig Niemisel med järnvägsbygget. Caférörelsen upphörde omkring 1910.
Dahlberg överlät sin affär till en predikantbroder, Oskar Nilsson, som verkade för Råneå Missionsförsamling samtidigt som han bedrev en handelsrörelse, som även omfattade skinnuppköpande. Han fick smeknamnet "Skinn-Kristus". Denna affärsrörelse torde ha pågått till 1914.

Blivande storgrossisten J.F Skogqvist startade sin handelsrörelse på Granbacka 1906. Han skall själv ha sagt att han började med ett blygsamt startkapital och med fläsklådor och andra lådor som hyllor i sin spartanska butik.

En annan "baddare" som han minns var en gammal rallre som stannat över här. Han hette Dahlberg, och han väckte stor uppmärksamhet när han under vintern höll en isvak öppen för vinterbad. Detta kunde byborna inte förstå, men trots baden eller kanske tack vare dem blev han aldrig förkyld.
Vi hade en diamanborrare här, fortsätter Ludvik, som hette Nicklasson. Han stannade här en tid då det var många i trakten som saknade drickbart vatten, och särskilt då stationsområdet. Det var flera som blev hjälpta med att få vatten, men det kostade också slantar med den nya tekniken.
En annan rallare som vistades här var "Stor-Eriksson", som han kallades. Han blev också stannandes efter järnvägsbygget. Han blev sent omsider inkallad till att göra värnplikten, men det gillade han inte utan beslöt sig för att rymma till Amerika. Han steg på båten vid Strömsund och utvandrade. Detta skulle ha varit på 1920-talet, då rätt många emigrerade för att skaffa sig ett arbete. Resan från Strömsund med båt var den första etappen. Hur "Stor-Eriksson" klarade sig i Amerika vet ingen.

Ludvik kan även berätta om sin farfar somkom som brukssmed till Melderstein. Han tillhörde en av vallonsläkterna och handplockades hit upp till Meldersteins bruk av Meldercreutz. Efter en kortare anställningstid fick han en jordlott i Norbäck, där han bröt mark och byggde sig ett timmerhus med en timrad ladugård för några kor och en häst. Marken upodlades och husen byggdes i huvudsak på fritiden eller mitt i vintern, då bruket stod still i brist på smidesjärn. Ludviks far, Johannes Sundvall, övertog gården och jordbruket, som han brukade vid sidan av skogsarbeten och flottning.

Källa: Martin Engströms bok

Ludvik Sundvall, Niemisel, berättar mer

Niemisel, 1898 - 1940
Sågen vid bäckbron i Niemisel brann två gånger men uppfördes av dåvarande ägaren efter första branden. Efter andra branden sålde han resterna av sågen till Johannes Sundvall och Axel Berg, vilka byggde upp en ny såganläggning med uppfordringsverk från träsket. Virket inköptes i huvudsak av Domänverket och lades på isen utanför sågen. Sågbolaget fortsatte fram till 1925, då kompanjonskapen upphörde och sågen avstannade.
Omkring 1927 fortsatte sågdriften genom bröderna Verner och Egon Sundberg och deras svärfar Arvid Skogqvist, den sistnämnde från Mjöträsk-Lommen. Sågverksrörelsen fortsatte under några år men upphörde sedan till förmån för ett transportabelt sågverk, där man dels sågade virket vid stämplingen eller centralare, till exempel vid järnvägen. Denna verksamhet pågick fram till början av 1940-talet.
Såghuset revs efter en kortare tid och tomten inköptes av Ivan Skär, även kallad "Greven", som satte upp en timrin om 6x7 m som han inredde till smidesverkstad och därmed blev den förste i Niemisel med smides- och reparationsverkstad. Han var självlärd till största delen.
På den tiden vällde man ihop järnet, d.v.s. glödgade det till en rödgul färg i ässjan i båda ändarna, som man sedan la om lott och snabbt smidde samman till en omärklig skarv. Detta fordrade yrkesvana. Skär smidde och härdade stenborrar, smidde beslag på timmerkälkar och utrustning för dessa, därrbeslag m.m. Han berättade en gång om när han skulle utföra något smide till Kvarnåbron när den byggdes i betong. Han hade lovat smidet till en viss dag på morgonen, men ingen Skär syntes till och verkmästaren blev mer och mer irriterad ju längre tiden gick.
Vid niotiden kom Skär med det beställda smidet och mötte en något argsint verkmästare, som i högröstad ton utropade: "Ni skulle ha varit här med smidet kl. 7 i morse och nu är klockan snart nio. Ni passa inte tiden!" Då svarade Skär lugnt:"Jag har inte kommit hit för att passa tiden utan för att arbeta". Verkvästarn blev helt svarslös. Sådan var Skärs humor.

Han var även en historieberättare som få och började i regel historien med: "Det var en gång två som träffades". Sedan tillade han:"Ja, det händer ju ofta". Därefter kom den roliga historien. Han skrattade aldrig åt sin historia, utan ju allvarligare han var dess bättre historia. Svarslös blev han aldrig.
I yngre dar, då han kom till Niemisel, var det dåligt med arbete. Ibland saknade han mat för dagen, men snälla mejerskor och biträden ordnade alltid något i matväg, om inte annat så en ostsmörgås och ett glas mjölk, samtidigt som han bjöd på en ny historia.
Varför han kallades "Greven" är inte klarlagt, men kan möjligen bero på att han alltid gick med en Havanna-cigarr i munnen, eller på de benlindor och balogbyxor han hade vid vissa tillfällen, och att han uppförde sig som det anstår en gentleman.

På 1930-talet kom bilepoken och då började Skär få in bilar för översyn och reparation. Detta var en helt ny arbetsuppgift som han saknade både kunskap och verktyg för. I bondsmedjan fanns på sin höjd någon större skiftnyckel, smidestång och hammare. Att börja reparera bilar med dessa verktyg låter sig icke göras. När han nu försökte sig på detta med en skiftnyckel som varken tog eller fäste åkte verktyget ut genom fönstret och ner i bäcken.
Skär stod nu där på darrande ben och åkallade djävulen tills han lugnat ner sig. När verktygen började ta slut fick han trots allt gå ner till bäcken och försöka fiska upp dem. Så småningom skaffade han de nödvändiga verktyg som då fanns för bilreparation, och därmed slutade verktygen ta fönstervägen.
Skär byggde sig under 1940-talet ett bostadshus med uthus och tillhörande verkstad ovanför mejeriet Illasinnade ville påstå att han byggde gården av fläsklådor och liknande avfall, som han släpade hem på kärra eller axelbar.

Källa: Marin Engströms bok Historia om Råneå älvdalar 1200-1900 talet.

Affärer i Niemisel

Niemisel, 1900 - 1950
Johan Fredrik Skogqvist, Niemisel, jordbrukare och fjärdingsman öppnade en liten affär i Niemisel på "Granbacka" omkring 1900. Den kom väl till pass, då järnvägsbyggandet började närma sig Niemisel. Visserligen fanns redan Oskar Nilssons speceriaffär i närheten av den blivande järnvägsstationen, men behovet av 2 affärer visade sig nädvändigt p.g.a. järnvägsrallarna och den ökande befolkningen. Tidigare fanns även en Dahlbergs affär.
Inredningen i den Skogqvistska affären utgjordes till största delen av fläsklådor och sockerlådor till hyllor och disk samt plank till golv. Efter en blygsam början utökades affären och sortimentet till en välsorterad lanthandel.
1926 byggdes en större affär med bostäder och magasinbyggnader bakom järnvägsstationen, och affärsverksamheten ökade med bl.a. grossistverksamhet samtidigt som man ombildade firman till ett familjeföretag J.F. Skogqvist AB.
Lastbilar anskaffades för varudistribution runt nästan hela Norrbotten. Gamla lastkajen i Strömsund reparerades och även befintligt magasin reparerades och utökades. Lastskutor med cement och byggnadsmaterial, mjöl, foder och andra livsmedel lossades i hamnen, en del för direkt transport med bil ut till handlarna i länet, en del magasinerades för senare utkörning. 1932 brann affären ned men byggdes upp samma år.
1934 byggdes ett större affärshus i Råneå med matvaru- speceri- och järnhandel samt bostäder i övre planet. Affärsrörelsen utvidgades, och 1943 byggde bolaget ett affärskomplex i Gunnarsbyn. Sönerna Hjalmar, Bertil och Carl skötte vardera sin affär med Hjalmar som direktör i Niemisel, assisterad av hans kunniga syster Valborg, som sedan övertog affären i Kvarnån. Den byggdes 1945 i tre plan med speceri-, matvaru-, manufaktur- och järnhandel i bottenplanet samt med bostäder i andra och tredje planet.
Det framgångsrika företaget avvecklade sin grossiströrelse omkring 1950. I mitten på 50-talet råkade affärsbolaget komma på obestånd, varvid affärerna i Råneå och Gunnarsbyn såldes, och några år senare avvecklades affären vid stationen, och då fanns endast affären i Kvarnån kvar, som fortfarande drevs med Valborg Skogqvist som chef.
Dir. Hjalmar Skogqvists sista år av sin levnad, ägnade han åt affären i Kvarnån, även om det var Valborg Skogqvist, som styrde och ställde med det mesta. Efter några år avled hon, och affären övertogs av ICA

Källa: Martin Engströms bok "Historia om Råneå älvdalar 1200-1900 talet"

Mejeri

Niemisel, 1909 - 1980
Niemisels andelsmejeri anlades år 1909 och öppnades för sitt ändamål 3/1 1910 av länsmejerskan Anna Gustavsson, Luleå. 130 bönder hade då antecknat sig som andesägare, från Råneå i söder till Överstbyn i norr. Försäljningslokaler fanns i Rånbyn och Kiruna. Till Kiruna sändes mjölken med järnväg, en tidsödande transportväg.
Niemiselsmejeriet kallades också för utbildningsmejeri, då de utbildade elever i mejeritillverkning. Som föreståndare för mejeriet utsågs Agronom Albin Pettersson, som då tjänstgjorde i Harads, men var född i Småland. Han var en drivande tjänsteman och komunalpolitiker. Han slutade sin tjänst som föreståndare 1920 och blev jordbrukare.
Dessförinnan hade hans hustru Jenny, som var Blekingebo i samarbete med sin make byggt och öppnat Niemisels Gästgiveri, som bedrev rörelsen fram till 1950, men i mindre omfattning de sista åren.
Som föreståndare för mejeriet efter 1920 utsågs Gustav Andersson Niemisel, som innehade tjänsten fram till 1941, då andelsmejeriet lades ned, och mjölken transporterades sedan till Bodens mejeri med skåpbil.
I mejerilokalerna tillverkades cementmosaik och konststen under 1960-talet. Verksamheten nedlades efter 3 år. En mekanisk verkstad övertog lokalerna men upphörde med sin verksamhet omkring 1980, då fastigheten brann ner.
Under några år bedrevs mejerirörelse vid Meldersteins Säteri, sedan detta övergått från Gällivareverken till enskild ägo förmodligen av disponenten och Jägmästaren A. Nordlund.

Källa: Martin Engströms bok "Historia om Råneå älvdalar 1200-1900 talet"

Ljus över Råneåbygden

Niemisel, 1915 - 1923

Den företagssamme och driftige fabrikören Sten Tave Lundin, Råneå, låt år 1915-17 uppföra ett kraftverk uppströms, i norra forsen i anslutning till garveriet. Kraftverket kunde leverera 368 kW och gav ljus och glädje över Rånbyn, Böle och Prästholm. Sedan det byggts om 1920. Efter en tid fick även Niemiholm elektriskt ljus, sedan en transformator installerats där. Man förstår att det var ett tekniskt framsteg att ha fått elektriskt ljus, och att något år senare då elproduktionen ökats, kunna koka kaffe och gröt med elektricitet, även om det kostade en 10-öring/kWh.
År 1918 togs ett kraftverk i bruk vid Meldersteins bruk, som var delägare med Orrbyns byamän. Detta försåg i första hand bruket med energi men förstärkte även leveranserna till byamännen. Det nedlades, när Råneå Elektriska Kvarn AB övertog driften och distributionen till Råneå hela älvdal, då Niemisel fick elektrisk kraft 1921-22. Året därpå kunde även byarna ända upp till Överstbyn erhålla elkraft.

Källa: Martin Engströms bok

Vägbygge

Niemisel, 1921 - 1923
Vägen Niemisel - Råneå södra sidan byggdes åren 1921-23 i regi av Norrlands Stadsarbeten, en sorts beredskapsarbete. Det blev många arbetstillfällen för häst och manskap, då allt arbete utfördes med handredskap eller hästfordon med tippflak. På längre sträckor när vägfyllningen skulle ske användes skottkärror med planklandgång som underlag för kärrhjulen.
När vägen började trafikeras var det främst hästanpassade mjölkkärror på lass av ca 700-1000 liter per resa. Då var det flera ägare till varje lass, och man körde en gång var. Den mesta mjölken kom från Prästholm och Orrbyn och kördes upp till Niemisel Andelsmejeri som byggdes 1909 och dit var det 2 mil.
Den nya transportvägen betydde mycket för de väglösa bönderna på södra sidan, som tidigare under sommartid använde färja för att ta sig över med häst och vagn. Någon bro över älven mellan Niemisel och Råneå fanns inte. För övrig verksamhet blev denna vägförbindelse också ett stort framsteg.

Källa: Martin Engstöms bok "Histori om Råneå älvdalar 1200-1900 talet"

Flyghaverier i Niemisel

Niemisel, 1926 - 1939
Roland Rehnbäck i Västerås har läst om två spektakulära haverier som skedde i flygets barndom.

Flyghaverier i Niemisel

Ambulansflygaren Ferdinand Cornelius var en tid stationerad i Boden. Detta har han berättat om i en bok som heter Vilse i Vitt som handlar om hans flygarminnen. Ett avsnitt handlar om när han skulle hämta en patient i Niemisel. Det skedde den 6 mars 1926. Landningen skedde i mörker på älven där befolkningen hade gjort upp en eld för att vägleda flygaren. Tyvärr misslyckades landningen och flygplanet slog runt. Både föraren och den medföljande mekanikern klarade sig oskadda. Patienten som anlände till platsen i rissla fick vända åter och ta nattåget till Boden för vård.
Kan det fortfarande vara någon som kan dra sig detta till minnes, och som vet vem patienten var?
Ett annat haveri, som också det slutade lyckligt, skedde med niemisels-sonen Knut Gunnerfeldt som pilot. Knut började faktiskt som flygmekaniker åt Cornelius, men vidareutbildade sig senare till pilot. Även Knut har skrivit en bok, som heter Flygande Samarit och som handlar om hans äventyr som ambulansflygare med Boden som utgångspunkt. I ett kapitel beskriver han hur han var på väg från Morjärv till Boden. Just när man passerade Niemisel, pekade han ut platsen där hans föräldrahem låg, vid det som kallas ytterselet i den allra sydligaste delen av byn. Han berättade att han snart skulle få ledigt för att besöka sina föräldrar, då en våldsam smäll hördes. Propellern försvann! Smällen orsakades av att vevaxeln gått av. Utan vidare missöden kunde han landa på isen bara några hundra meter från hemgården. Så han kom till föräldrahemmet fortare än han tänkt sig!

I boken anger inte Knut när detta hände, men det bör vara någon gång på trettiotalet, eftersom boken trycktes 1939. Som en parentes kan nämnas att Knut föddes 1903 och avled 1953. Han är begravd i Östersund.

Källa: Böckerna Vilse i Vitt och Flygande Samarit

Norrbottens Textilfabrik i Niemisel

Niemisel, 1947 - 1956
Norrbottens Textilfabrik i Niemisel startade sin verksamhet i Niemisel 1947 i förhyrd fastighet vid Kvarnån. Initiativtagare och driftschef var Ing. Nils Nilsson, som var utbildad textilingengör. Han startade med några begagnade vävstolar och lärde upp såväl kvinnliga som manliga arbetare att sköta vävstolarna, och lägga upp vävarna för de olika textilierna, bl.a. möbeltyger.
Den byggnad, som Nilsson startade i, användes till 1950, då den blev för trång. Samma år byggdes en ny och större fabrik nere i byn. Den var i drift fram till 1956 med ett tiotal anställda. Vissa avsättningssvårigheter sista verksamhetsåret gjorde, att fabriken nedlades och gick samman med Morjärvs Ullspinneri i deras lokaler i Morjärv. Tillverkningen av möbeltyger upphörde då, och i stället tog man upp tillverkningen av ylleplädar och filtar, och man fann god avsättning för dessa produkter inom Norrland.

Källa: Martin Engstöms bok "Historia om Råneå älvdalar 1200-1900 talet"

Niemisel, 1949
Detta är en avskrift från Kungl. inrikesdepartementet den 21/1 -49 som överlämnats till fabrikören Martin Engström.

Till medicinalstyrelsen.

Med anledning av en av medicinalstyrelsen i skrivelse den 30 december 1947 gjord framställning, varöver statens lönenämnd avgivit utlåtaande den 4 mars 1948, förordnar Kungl. Maj:t, med ändring av gällande provinsialläkardistriktsindelning inom Norrbottens län, att en nordvästlig del av Råneå kommun skall från och med den 1 juli 1949 utgöra ett provinsialläkardistrikt med benämning Niemisels provinsialläkaardistrikt och med staton för läkaren i Niemisel. Gränsen mot Råneå provinialläkardistrikt skall hava följande sträckning: Från den punkt, där rågången mellan hemmanet Kulln och byn Prätholm träffar gränsen mot Överluleå kommun, följer nu ifrågavarande gräns sagda rågång rill sydligaste hörnet av nämnda hemman, därifrån går gränsen i rak linje till Kammyrbäckens utlopp i Råne älv samt därifrån i rak linje till nordligaste udden ab Ånäset och slutligen från sagda udde i rak linje mellan Stora och Lilla Stenträsket till gränsen mot Töre kommun.
I samband härmed föreskriver Kungl. Maj:t, att provinsialläkartjänsten i Niemises provinsialäkardistrikt skall hänföras till lönegrupp II i den i 2§ statens löneplansförordning intagna löneplanen nr 3.
Därjämte förordnar Kungl. Maj:t, att det skall åligga provinsialläkaren i Råneå distrikt att enligt gällande taxa med enskild sjukvård tillhandagå invånarna i de till Niemisels distrikt hörande delarna av Vitådalen och byn Årbyn
Slutligen förordnar Kungl. Maj:t, att bestämmelserna i Kungl. Maj:ts beslut den 7 oktober 1921 angående rätt till förhöjd tjänstårsberäkning vid tjänstföring i vissa provinsialläkardistrikt skola äga tillämpning beträffande provinsialläkartjänsten i Niemisels provinsialläkardistrikt.

Angående inrättande av Niemisels provinsialläkardistrikt m.m.
Detta får jag, på nådig befallning, meddela till kännedom och efterrättelse. Avskrifter av denna ämbetsskrivelse tillställas länsstyrelsen i Norrbottens län samt provinsialläkaren i Råneå distrikt till kännedom och efterrättelse ävensom statskontoret, riksräkenskapsverket, statistiska centralbyrån, statens lönenämnd, överlantmätaren i Norrbottens län, förste provinsialläkaren i Norrbottens län, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott samt råneå kommun till kännedom. Stockholm den 21 januari 1949.
Eije Mossberg

/Nils-Sture Lindqvist

Källa: Martin Engströms samlade dokument.

Niemisel, 1952
Detta brev är skrivet av Engelbert Byström 1952 och finns bevarat i byakistan. Han skriver:
"Till Niemisels Byamän.
Som bekant har frågan om kyrkogård och kapell i Niemisel sedan några år varit aktuell. Frågan om kyrkogård torde böra avgöras av församlingens beslutande organ. Däremot har jag icke velat ifrågasätta, att församlingen skulle åtaga sig något kapellbygge i Niemisel, huru angeläget det än måste anses vara att centralorten Niemisel jämte centralskola, läkare och tandläkare även får ett värdigt gudstjänsthus, event. även präst stationerad i byn.
Ev. luth. bönhuset i Niemisel kommer att underf år 1952 och 1953 genomgå en grundlig renovering och modernisering. Därvid skall huset inrättas och inredas så, att prästerna där kunna regelbundet anordna nattvardsgång, något som många länge sett fram emot. Dessutom kommer huset att kunna erbjuda lämpliga utrymmen för ungdoms- och syföreningsarbetet. I samband med denna renovering torde huset komma att benämnas Niemisels kapell och kan förvisso för lång tid framåt göra tjänst som ett Niemiselsbygdens värdiga kyrkohus.
Enligt av byggnadsingenjör Anrén verkställd kostnadsberäkning kommer renoveringsarbetet att kosta 60 000:- kronor. I denna summa ingår likväl icke kostnaden för klockstapel och klocka, som vi hoppats kunna anskaffa. Tillgångarna för dagen uppgå till 2.500:- kr. Huru det övriga skall anskaffas veta vi ännu icke. Vi hoppas få ett räntefritt lån på omkring 10.000:- kr. hos Diakonistyrelsen, som tidigare bistått oss. Vi hoppas vidare, att Niemisels bönder äro villiga att skänka några timmerstockar vardera, vilket skulle betyda mycket. Så räknar vi givetvis med det som gåvoförsäljningar, enskildas dagsverken och övriga bidrag kunna tillföra saken.
Vi byastämmor plägar frågan om användning av byakassans medel komma upp till behandling. När så sker vid innevarande års byastämma i Niemisel ville jag på såväl församlingens som styrelsens för ev. luth. bönhuset i Niemisel vägnar rikta en vördsam och varm vädjan till de närvarande att av byakassans medel överlämna ett belopp till det blivande kapellet i Eder by. Det kommer att stå där för Eder och edra barns skull.
Byakassans utdelade medel innebära i regel icke någon avgörande ekonomisk lättnad för den enskilde. Däremot kan en årsutdelning få avgörande betydelse för vårt kapellbygge. I detta fall skulle Eder goda vilja eventuellt kunna bliva orsak till att församlingen genom anslag i sin mån underlättar företagets genomförande.
Eftersom saken ytterst gäller Eder och bygdens andliga framtid, lägger jag frågan med förtroende i eder hand och hoppas på Eder förståelse och hjälp.
Råneå den 8 april 1952
Engelbert Byström
Kyrkorådets ordf. Ordf. i styr. för
Niemisels ev. luth. bönhus."

Källa: Brev hämtat ur byakistan i Niemisel

Flera intyg rörande beskaffenheten av skolsalarna.

Niemisel, 1953
På begäran för undertecknad härmed lämna följande intyg rörande beskaffenheten av skolsalarna i gamla skolan i Kvarnån, Niemisel: Under tiden 1945-1950 tjänstgjorde jag i ovannämnda skola huvudsakligen i bottenvåningen. Salarna i denna våning voro då dragiga, särskilt vid golvet mot yttervägg samt sängs katederäggen. Med dåvarande kamineldning var det ofta allt för stora variationer i rumstemperaturen, varför man torde kunna säga att lokalerna voro ur hälsosynpunkt mindre tillfredsställande.

Boden den 23/4 1953
Gunnar Ericsson
folkskollärare

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Undertecknad, som i egenskap av vaktmästare vid Kvarnåns skola haft till uppgift att elda gamla skolan, får härmed lämna uppgift på företagen temperaturmätningar i bottenvåningens klassrum. Vid en yttertemperatur av -15 grader flera dagar i följd:

Kl. 6.15 -5 Kl. 8.30 +8 Kl. 10.45 +16

Kl. 10.45 två meter från kaminen +30, i klassrummets hörn längst ifrå kaminen, en halv meter från golvet +7.
För att kunna hålla denna temperatur måste påfyllning av ved i kaminerna ske flera gånger under dagens lopp. Rök tränger då in i rummen och följaktligen föreligger stor risk för koloxidförgiftning såväl för barnen som för lärarna.

Niemisel den 12 maj 1953
Per Jacobsson

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Undertecknad, som i 25 år haft skoltjänstgöringen förlagd till klassrum på nedre botten i gamla skolhuset vid Kvarnån, Niemisel, intygar, att under en följd av år ha dessa klassrum varit onormalt dragiga, kalla och rökiga, i hög grad hälsovådliga för stillasittande skolbarn.
Någon genomgående reparation har under 26 år ej förekommit. Att temperaturen under vintern varit +4 till +10 grader vid golvet i salarna trots eldning i de likaledes 26 år gamla kaminerna, säger ju en hel del om de undermåliga förhållandena.

Niemisel den 12 maj 1953
Carl Nordmark

Källa: Dokument samlade av Martin Engström

Gamla gårdsnamn hämtade ur en bok från 1955.

Niemisel, 1955
Namnen upptecknade i byarna, språkligt bearbetade av Ernst Gandal.
Inom Råneå socken talas liksom i andra älvdalar än i dag ett ganska säreget och svårförståeligt landsmål. För en rikssvensk är det till en början alldeles obegripligt. Det är fullt av snabba diftonger, uråldriga ord och former. Det är dock möjligt att skriva med vanliga bokstäver, om man följer några enkla regler. Sje-ljudet måste betecknas med sch. Stj får ej uttalas som sje-ljud utan måste varje bokstav uttalas var för sig. Dj är ej j-ljud, både d och j uttalas särskilt. L-ljudet är i de flesta fall tjockt l-ljud. Tje-ljudet skrives alltid med tj. För undvikande av fleaktigt uttal måste bokstäverna å och ä i de flesta fall användas i stället för o och e. Liksom man så småningom upphört att använda gamla husgeråd och redskap, försvinner bruket de gamla gårdsnamnen. Gårdarna byter nu oftast namn allt efter som de får nya ägare. Här nedan följer en förteckning över gamla gårdnamn rå rånemål och översättning trill riksspråk, där lämpligt ord eller uttryck finns, samt nuvarande ägare eller beboende. (År 1955)
NIEMISEL - NEMESEL

Bärietn´- Bergänden - K. E. Tyrbo. Janpeters - Jan Petter - Axel Engström. Vedafålle - Ved(a)fallet - Oskar Skogqvist. Östigårn - Gården i öster - Anton Engström. Snupen - Snipen - Karl Sandberg. Dåvi - David - Rune Engström. Stjiftäsåden - Skiftesudden - Bengt Johansson. Västadil - Västra delen - Tekla Skogqvist. Vuknäs - Viknäset - Joel Nilsson. Äandärsch - Anders - Alfred Andersson. Soidja - Svedjan - Vilma Andersson. Jåsops - Josefs - E. Isaksson. Ärikhäida - Eriks-heden - Östen Wikström. Östimark - Östra marken - Edvin Larsson. Västabäack - Västra backen - S. o. E. Andersson. Bläckt - Soldatnamn - Obebott. Beriåddn´- Bergudden - V. E. Andersson. Gonnäsch - Gunnar - Arvid Larsson. Nygårn - Nya gården - Valfrid Boman. Hindesch - Henriks (tidigare: Hindrichs) - Arne Öqvist. Hålm - Holm - Viktor Riström. Knäos - Liten kulle - Signar Larsson. Atigårn - Gården intill - Albert Sundvall. Tålvmäsch - Tolvmans - Arvid Selberg. Käall - Karl - Helge Eliasson. Bäril - Gård på eller vid berg - Gunnar Strand. Petärs - Peters - Bertil Eriksson.

Källa: Boken

Bryggeri och bageri intill Kvarnån

Skolhistoria i Niemisel

Älvens Hus

Viktor Emanuel Öhman, Niemisel

Rikard Vikström, bild lånad från Luleå Kommuns Stadsarkiv.

Rikard Vikström, fortsättning

Ludvik Sundvall, Niemisel, berättar mer

Affärer i Niemisel

Mejeri

Ljus över Råneåbygden

Flyghaverier i Niemisel